INFJ.blogg.se

Jag bollar mellan vemod och förväntan dessa dagar. Ena stunden känns det sorgligt och ledsamt och mina ögon fylls av tårar. Nästa stund känner jag en sådan stor förväntan inför vad som komma ska och hur jag mår just i detta ögonblick att det bara sprudlar inombords.

 

Tove loggar in på skype kl 18.00 och jag skriver "ehh?" Vad gör hon uppe så sent? Hon svarar att hon är så förkyld att hon inte kan sova. Jag är mamma och hon är min unge. No matter what! Är hon sjuk ska hon vara hemma och jag ska ta hand om henne genom att göra te och ge henne alvedon. Jag vill vända på täcket för henne så att hon får den svala sidan mot kroppen. Jag vill så gärna pussa på henne. Andas in hennes doft. Vi skypar en stund. Jag berättar att jag hade nämnt henne i retorikuppgiften och att jag kallat henne elak eftersom hon flyttade så lång bort ifrån mig hon bara kunde. Till andra sidan jordklotet. Hon skrattar. Vilken mamma kallar sin dotter elak? Sen skriver hon att hon måste lägga sig igen, att hon älskar mig. Och puss, som avslutning. Sen är hon borta. Och min kropp gör så ont för jag saknar henne så. Jag dör om något händer henne.

 

Sen har klassen haft sin retorikuppgift som avslutning på ledarskapsutbildningen. Herregud, säger jag bara. Somliga av mina klasskompisar är så starka. Starka nog att klara av att gråta inför klassen. De står där framme och talar om vad utbildningen betytt för dem och vad vi, deras klasskompisar, har betytt. Och somliga gråter, somliga gråter inte. Men vi som lyssnar sitter tårögda. Jag grät inte vid min presentation. För jag är för liten för det! Jag vågade inte beröra somligt vid min retorikpresentation. Jag valde istället den fega vägen att skoja och skämta till det istället. Fick klassen att skratta. Jag hade kunnat valt att vända mig till vår fantastiske konsult Rolf och sagt ett och annat om hans enorma betydelse för mig...men det gjorde jag inte! Jag hade kunnat stannat kvar vid vad klassen betydde för mig i våras när jag gick igenom ett helvete. Det gjorde jag inte heller. Jag nämnde det bara i förbifarten. Men idag kom det fram en klasskompis och sa att hon blivit alldeles tårögd vid min presentation så helt lyckades jag tydligen inte i att hålla en glättig ton :-).

 

Imorgon ska hela klassen till Sätra Brunn för skolavslutning. Vi ska träffa de 2 konsulter som betytt mest för oss. Rolf och Mats. Vi ska få våra betyg. På kvällen ska vi gå ut och Rolf ska följa med. Utbildningen är så gott som över. Bara examensarbete kvar. Inga fler grupparbeten, inga tentor, inga föredrag eller föreläsningar. Vilken inre resa vi har gjort dessa 3 terminer. Ingen är densamma idag som då när vi första gången klev in i klassrummet. Idag är vi utbildade ledare :-). Vemod och förväntan på samma gång.

 

De senaste veckorna har en ny känsla kommit smygande. En känsla av frihet och styrka. Jag är fri från det som tyngt mig under så många år och hade sin upprinnelse 2013. Känslan är enorm. Jag kom ut från Maxi ikväll och människor stressade omkring med matkassar på parkeringen. Men inte jag. Jag kom ut och ställde mig alldeles stilla och bara andades. Jag klarade mig med livet i behåll :-), jag har ett eget liv att leda, jag kom ut från maxi med en matkasse på väg till Fina Bilen. Och jag andades in och kände bara sån frid över att inte ha minnen som tränger sig på. Ett nytt liv har tagit sin början 2013 och det gamla bleknar och försvinner helt. Och jag satte mig i bilen och åkte hem till Magne och Matilda. Båda var i hallen när jag klev in. Jag behöver veta att de mina har det bra. Det är allt. Jag är otroligt lyckligt lottad. Visst kommer det där mörkret smygandes ibland, men det stannar inte länge och jag har verktyg idag att bemästra det. Men det är en otrolig känsla, så påtaglig, när jag bara kan stanna upp och känna att allt är helt underbart. Att jag är fri från allt som hållt mig nere. För varje dag är jag ett steg längre ifrån igår :-).

 

Min klass har betytt mycket för mig denna vecka. De är så söta, sitter och ler när man är utlämnad och står ensam längst fram och pratar. Jag kommer sakna dem. Så också Rolf, vår konsult. Min systers mess var viktiga i veckan. Trevliga grannar som jag har. Jari,som kom in som en vän på ett sådant finurligt sätt. Vad annat än law of attraction kan jag säga? Hans snabbtänkta svar på mess och förmåga att sätta ord på det som jag bara svamlar. Allt han säger i telefonsamtalen. Han är inte född i farstun precis haha. Men med honom känner jag inget vemod. För han kommer finnas kvar :-). Tänk vad mycket människor jag känner pga att jag flyttat mycket och bytt jobb då och då. Det finns några som har gjort bestående och djupa intryck på mig. Min mentor ifrån 1997 är en, Rolf vår konsult är en annan. Men nu är nu. Allt är ständig förändring, allt är i ständig förändring.

Dags att slå in julklappen jag har köpt som ska läggas i den gemensamma säcken imorgon. Vi ska ju ha julklappsutdelning imorgon också. Fattas bara. Och Josefin ska klippa mig för sista gången. Vemod igen, sorry! Men också det är en känsla som har rätt att finnas.

 

Fri från tankar som funnits under så lång tid att jag verkligen känner med hela min kropp och själ att de bleknar mer och mer. Tänk att det som jag trodde skulle förbli min vardag försvinner. Snart finns inget kvar. Och jag är FRI.